Någon liten tjej har fått sig ett nytt halsband. Det gamla började knaka lite oroväckande i fogarna så det var dags. Det har inte varit några problem över huvud taget. Aska är en STOR älskare av metall. Hon tuggar på skedar och annat hon kommer åt. Sen har ju storasyrran ett liknande halsband också så…
Jag tycker att hon blev stilig värre i det i alla fall!
Just nu är livet läskigt för henne. Folk är farliga. Bilar är farliga. Ljud är farliga. T o m främmande människor med GODIS (som är det överlägset bästa som finns) är farliga. Jag säger då det. Spökålder var det va? Bara ge sig ut i världen och övervinna!
En liten bild för att illustrera hur mycket den lilla har växt sedan vi tog hem henne. Det är en del. Jag kanske inte behöver poängtera att hon nu har fått en ny reflexväst…
Det händer att husse känner sig lite extra givmild FAST någon har varit en odåga… Ett smarrigt ben fick henne att vara både stilla och tyst en betydande tid. Imponerande…
Nu har flickorna flyttat in i sovrummet också. Matilda har varit på gång att göra förstoringar på Ciara och Timja i några år. Nu fick Timja stiga åt sidan för Askas räkning, men det blev rätt mysigt ändå får man ju säga. Härligt att ha dom nära hela tiden.
Aska och jag tog en liten promenad bara hon och jag i skogen idag för att testa på lite inkallningsövningar bland annat. Hon är väldigt observant på mig när vi går egen hand. Hon är försiktig, eller till och med i det närmaste feg. Hon går inte gärna mer än ett par meter ifrån mig. Jag testade på att släppa iväg henne så långt det bara gick, för att sedan kalla på henne samtidigt som jag försvann bakom något objekt. Hon kom som ett skott naturligtvis, väl medveten om att hon förmodligen skulle dö om jag inte var med i fem sekunder… Hon lystrar till sitt namn. Hon lystrar till minsta lilla smackande för att kunna komma tillbaka. Vi har lite att arbeta med vad gäller hennes självständighet framöver.
Annars så charmar hon väl de flesta vi träffar, stora som små. Hon är fasligt söt och det värmer i hjärtat varje dag med henne.
När våra töser är ute och leker så går det hett till. Ciara stormar fram som en oceanångare varpå Aska skiter i byxorna i princip och piper av elände, för att i andetaget efter när Ciara har vänt ryggen till attackera med full kraft. Sådär håller dom på tills de tar slut. Det är fascinerande att se.
Oh shit, syrran kommer. Vart ska jag ta vägen?
Vilken tur, hon stannade…
Åh nej, nu börjar hon igen. Vad ska jag ta mig till?
Det är nog bäst att jag lägger mig ned lite.
Mage upp. Jag är besegrad.
Hon växer den lilla. Vid en inte helt vetenskaplig vägning här för ett par dagar sedan så visade vågen på 9kg. Eftersom vi var hos veterinären samma kväll som vi hämtade henne så vet vi att hon sedan dess har gått upp 3kg. Benen är numer 2 meter långa och tassarna som träskor ungefär. Hon är HELT underbar.
Jag tänkte passa på att visa hur hon ser ut om man lägger henne på rygg och gosar lite med hennes mage. Det är lite som i gremlins när de får vatten på sig. Förvandlingen till litet monster är nära förestående.
Annars tränar vi på med kontaktövningar, namnövningar och koppelgående. Hon är väldigt duktig på samtliga ”grenar”. Hon hittar hem själv när hon tycker att det är dags. Hon visar vägen med näsan och sicksackar sig mot sitt mål med stor entusiasm och koncentration. Det roliga är att trots att hon är inne i sitt ”mission” så blir det helomvändning när man ropar hennes namn. Hur härligt som helst. Kopplet har väl mer och mer börjat bli hennes vän nu efter att mest ha varit en tuggleksak tidigare. Hon känns väldigt klok måste jag säga. Saker och ting kopplar fort.
Nej är något hon fattar väääldigt bra, men det är klart… efter att ha hört det 4624 gånger om dagen så BÖR det ju ha gått in att det inte är helt positivt…
Nästa vecka trappar vi upp övningarna lite. Det ska bli spännande att se vad som händer. ”Loss” ska bli en del av hennes vardag också.
Väl mött igen!
Såhär fin kan man vara när man är ute och joggar lite fint i skogen. Vi har hittat en ny skog som tåls att utforskas lite närmare. Det ser lovande ut såhär långt. Alltid trevligt med nya platser!
Det verkar finnas något spännande bakom nästa krök. Inte klokt vad lång man kan bli om man bara vill det tillräckligt. Hon fungerar lite som barnens armar. Kan bli hur lång som helst bara det finns något tillräckligt intressant utom räckhåll.
Det ser nästan ut som att hon är jagad av ett monster här. Blixten tar fram det bästa ur dom små liven…
I övrigt så kan väl sägas att vi har fortsatt med kontaktövningar. Hon är sjukt duktig verkligen. Det är inga större problem att få henne att sitta när det krävs.
Hon är en helt suverän valp verkligen!
Nu när min dotter har kommit så finns det ytterligare en person att attackera och bita på. Kan livet verkligen bli bättre än detta?
Vad har hänt sedan sist? För det första så har Aska och Ciara vuxit samman ännu mer. Jag har varit ensam med dom hela kvällen idag och det har inte varit ens en tullstymelse till problem. Ja, ok. Aska bestämde sig att dricka ur Ciaras matbar vilket resulterade i en hel skål vatten på köksgolvet, men det är ju smällar man får ta.
Det händer att dom nu sover bredvid varandra när de har kört slut på varandra i någon lek. Det känns skönt att inte behöva leda dom tillbaka till varsin ringhörna.
Här är dom nyvakna och förmodligen inte helt övertygade om att det bästa sättet att väckas är av mina kamerablixtar. Jag håller inte med…
Vi har kört lite namnträning med Aska, och det kommer inte bli några som helst problem. Hon lystrar naturligtvis inte perfekt till namnet ännu, men det kommer inte ta lång tid det där.
Hon är dessutom väldigt duktig när det är dags att få mat. Hon sätter sig, söker ögonkontakt och väntar på ett varsågod.
Idag så kunde hon plötsligt springa upp, och rassla ner för trappan. I ett obevakat ögonblick precis när Matilda stängde dörren så pep hon upp. Det börjar gå fort nu. Hon växer så det knakar känns det som och saker som var omöjliga igår är självklara idag.
Det är underbart att se!
Jaha. Vi hade en tråkig stund och tänkte att vi fyller den med att prova Ciaras halsband på Aska. Bara för att se hur stort det skulle vara.
Hon ser väl lite skepitisk ut kanske. Men det fanns något som det passade alldeles utmärkt till.
Det var galet mumsigt att tugga på. Jag vet inte hur länge hon höll på med det. Ciara tittade på henne som att hon var en riktig idiot och kunde inte alls förstå vari det roliga låg.
Känslan är att Aska inte kunde bry sig mindre. Har Aska kul, så är Aska glad.
Livet är enkelt ibland.
Idag blev det så dags för den första duschen också. Hon hade någon gegga i pälsen efter veterinären som inte ville gå ur så det blev till att tvaga den lilla.
Det gick över förväntan. Inga protester och endast något halvhjärtat rymningsförsök. Kan det vara så att detta är en SNÄLL och relativt LUGN flicka?
Alla Riesenägare tvivlar…
Äntligen! Idag sken solen och Aska bestämde sig för att vara stilla i solskenet ett par sekunder, varpå jag fick denna något poserade bild!
Husse är äntligen nöjd…
Idag satte vi upp Askas registreringsskylt på buren i bilen. Det var en stor dag för husse i alla fall. Vi har pratat om det långt innan vi ens skaffade valp. Jag har förhoppningsfullt vittjat brevlådan hela veckan, men fram tills idag fått lomma tillbaka in något besviken.
Aska har hittills visat sig vara en SANSLÖST bra bilåkare. Igår började vi med att prova att sätta in henne i buren bak för att köra en liten bit. Vi tänkte väl att vi skyndar långsamt. Vi stoppade in henne, hon gnällde lite och undrade väl lite vad hon skulle göra där. Verkade inte hända något spännande. Vi började rulla, gnället slutade och hon somnade. En halvtimme senare vaknade hon och då var vi hemma.
Det var samma visa idag. In i buren. Lite gny och sen somna som en stock. Hon är helt otrolig. Jag är otroligt imponerad med tanke på hur oerhört lite hon faktiskt har åkt bil. Man har väl hoppats att det skulle gå bra. När hon har fått åka fram i vårt knä så har hon somnat fort. Det har alltid varit hur lugnt som helst i bilen, men det är ju skillnad på ett knä och en bur.
Tycker jag. Såhär långt verkar hon inte hålla med.
Aska och Ciara kommer som sagt bättre och bättre överens. Det är egentligen inga konstigheter kvar. Ciara kan efter en lång dag av bett ha en tendens att ledsna lite framåt kvällningen, men det kan man ju verkligen ha överseende med!
Ungefär såhär ser det ut dagarna i ända. Aska är en riktig liten terrorist. Är det inte Ciara så är det våra tår, byxor, golvmoppen, pappersbitar, bord, galgar osv som får utstå de klapprande käftarna.
Därför är det lite extra trevligt att det kan se ut såhär i hushållet också…
En riesenvalp är inte det mest synliga på denna jord efter att solen har gått ner. Vi har därför varit på jakt efter en reflexväst för att förbättra oddsen något vid kvällpromenader.
Denna hittades på Coop för några tior. Funkar perfekt. Vi tittade på en inne på Grizzly för några dagar sen. Den var för det första lite liten, och för det andra kostade den 129:-. Lite väl dyrt för något som kan användas i 14 timmar till eller något innan den är för liten…
Vi har varit en sväng ute i skogen varje dag. Det är fina grejer det. Återigen så började det lite avvaktande. Ciara drog iväg som om elden var lös som vanligt. Aska försökte hänga på de första dagarna utan någon större framgång sådär. Hon föll omkull lite och fick se syrran försvinna i horisonten.
Finns det dock vilja så kommer man att lyckas vad det lider. Självklart så är Ciara fortfarande betydligt snabbare än den lille, men nu finns det i alla fall en rimlig chans att man kan få in ett hugg lite då och då när hon fladdrar förbi.
Hon har även blivit tuffare och tuffare och börjat utforska saker till fullo nu.
Lite ”bergsklättring” är ju aldrig fel. Med tanke på hur Ciara tar sig fram och upp på stenar så är all träning man kan få troligen av yttersta vikt…
Och när man har lugnat ner sig lite så kan man tillochmed tänka sig att posera lite framför ett träd. Det är man ju lite tacksam för. Fotografera är något jag älskar. Att fotografera kolsvarta hundar i rörelse, dessutom i dåligt ljus… hade jag haft hår kvar hade jag förmodligen börjat riva det snarast…
aska